Summa sidvisningar

söndag 18 september 2011

Livet kring en prickig kaffemugg

I morse utspelade sig följande i vårt kök:

Familjen var samlad för en sådan där mysig helgfrukost där tid finns att prata en stund. När sambon tog fram kaffemuggar upptäckte han att någon(jag) hade smugit in fyra nya prickiga kaffemuggar i köksskåpet. Han muttrade lite om att inget gammalt hade kasserats för att göra plats åt de fyra nya muggarna och jag blev återigen överlycklig över mina nya glada prickiga muggar (som jag ju bara hade satt in i skåpet igår och sedan inte använt).

Sittandes vid frukostbordet säger jag:
- Åh vad jag älskar dessa prickiga muggarna!
Dottern konstaterar:
-Men mamma då älskar du väl inte oss?
Jag svarar att självklart älskar jag dem och det som är så bra är att man kan aldrig älska för många eller för mycket! Det som började med lycka över en prickig kaffemugg började övergå till en lektion om livet. Vi började också prata om att det är bättre att älska än att hata. Barnen kom fram till att de var och en bara hatar en sak, sonen hatar att slå sig och dottern hatar linsgryta...Själv kom jag på att det är få saker jag verkligen hatar.

Jag har varit mamma i snart åtta år och det är först nu som jag känner att jag har tid att reflektera över just det där,att vara förälder. Den första tiden när barnen är riktigt små är det det där grundläggande behoven som man ska tillgodose. Sedan när de börjar tänka och utvecklas till egna individer, ja det är då man måste börja fundera på vilken människa barnen växer sig till att bli. Uppdraget som mamma är mitt livs svåraste uppdrag hittills men samtidigt det mest spännande. Ansvaret och makten man har som förälder är svindlande och läskigt på samma gång, men ändå är det något som bara flyter på. Tänk om jag där vid frukostbordet hade sagt att hata är bättre än att älska...

Vår frukost avslutades med att sonen ville dricka kaffe precis som vi vuxna gjorde och han sa:
-Nu dricker jag kaffe så nu är jag vuxen!
Det där med att barn inte gör som vi säger utan som vi gör är också intressant eller hur...?

torsdag 15 september 2011

Det är nu som livet är mitt. Jag har fått en plats här på jorden.

Jag har funderat mycket kring det här med bloggande. Vad ska jag blogga om? Har kommit fram till att jag ska skriva om livet, både yrkeslivet och det andra livet (om det nu går att skilja åt...)
I mitt jobb har jag förmånen att träffa unga människor varje dag och det är mycket tid vi tillbringar tillsammans. Efter varje sommar tycker jag mig se spår av de elever som tidigare har gått i korridorerna men nu är de bara borta och vi lärare är kvar. Det är ändå många timmar av ett liv som man som elev är i skolan och träffar alla där.

Jag undervisar både i svenska och religion och det är två ämnen som verkligen handlar om livet på olika plan. Att läsa femtio brev om unga människors liv när terminen börjar är alltid givande men också ibland jobbigt med allt förtroligt som kan stå i dessa brev. Att elever vill berätta och öppna sig är oftast det vanligaste även om det kan skilja på hur mycket de vill ge.

Under en lektion nyligen pratade vi om livets mening. Jag brukar starta med att vi lyssnar på Gabriellas sång eftersom den verkligen fångar just vad som är meningen med våra liv. Sedan skriver eleverna om meningen med livet och ofta blir det även diskussion. Just under denna lektionen var det en elev som så uppgivet sa:det finns ju verkligen ingen mening med mitt lilla lilla liv bland alla dessa människors liv här på jorden. Vad kommer mitt liv att påverka? Diskussionen blev ganska livlig och de flesta andra tyckte inte sig se livet lika meningslöst. Lektionen tog slut men tankarna hos mig fanns kvar. Dags att ta itu med nästa lektion som handlade om något helt annat. Tankarna kring elevens uppgivenhet har stannat kvar hos mig och anledningen är nog att jag tycker det är synd att han ser på livet så.

För visst är det så att det är nu som livet är vårt och vi har faktiskt fått en plats här på jorden. En liten stund kan tyckas men det är väl ändå lika bra att leva livet nu? Ibland går det upp och ibland går det ner, livet. Livet denna torsdag avslutades med hagel, regnbåge och åska. Barnen provade själaglada hur det kändes att stå ute i en hagelskur och just då kände jag det verkliga livet väldigt väldigt nära.

onsdag 14 september 2011

fröken Helena premiärbloggar

Så har även jag börjat blogga...
Jag har skrivit i en timma nu om mitt lärarjobb och vad händer då?
Jo jag glömmer att spara och vips så är allt borta...Min bloggkarriär börjar verkligen bra!
Nu blev jag så trött så något om min lärardag orkar jag faktiskt inte författa igen men vem vet imorgon kanske jag kommer ihåg att spara det jag skriver...

Nu vaknar dessutom ett barn så mitt första inlägg blir inte längre, sov sött!