Vi är alla människor!!
Har inte skrivit här på ett år och mitt sista inlägg handlade om livet och dess mening om jag inte minns fel. Just idag fick jag sådan lust att skriva igen och denna gången är jag så arg och besviken på mänskligheten!!
Varför kan vi inte bara inse att vi alla föds med en enda strävan och önskan: att vara lyckliga och slippa lidande?? Vi föds, vi lever och vi dör och detta vet vi som ett faktum. Vi har en kropp och ett liv. Den som är lyckligt lottad över att slippa ha kroppsligt ont kanske däremot har ont psykiskt eller både och, tro mig jag vet massor av detta efter ett år av kamp mot smärta...
Det är som om vi människor, och ja jag är såå arg på det som SD skriver och står för, söker efter något som ska fylla vissa tomrum när det egentligen borde läggas kraft på att jobba för att förena oss istället för att hitta konflikter. När jag ser filmerna som man har spelat in på hur män beter sig för att skapa konflikter kring vems land Sverige är blir jag galen av ilska.
Jag vet tyvärr också att den skolvärld jag jobbar i så möter jag precis detta, frustration över något som ofta går ut över att man vill skapa ett vi och dom. Igår på skolan såg jag elever sitta i smyg och se på SD-filmer och min stora rädsla är om tänk om SD nu bara får ännu starkare stöd för att det ju faktiskt är deras åsikter som många många andra också delar!? I vissa grupper är det så solklart att Sverige självklart är alla medborgares land medan det i vissa grupper kan bli stora diskussioner om att så är det visst inte. Som lärare tar jag ju fram så många perspektiv som möjligt men det är svårt i många fall och jag önskar så att vi kunde vara flera vuxna i ett klassrum för att ge fler perspektiv.
Tänk tanken att jag som lärare i en klass med både "svenskar" och "invandrare" skulle bemöta dem olika för att de kommer från olika platser?? Igår på Lilla Aktuellt tog man så klart upp filmen som SD lagt ut och jag kan säga att det som kändes så självklart att förklara för mina barn nog aldrig hade känts så självklart! Min dotter kunde verkligen inte förstå hur hudfärg skulle ha någon betydelse för hur man beter sig mot varann och värderas olika på grund av det. Tänk att lära sina barn att tänka rasistiskt och det finns det ju tydligen år 2012 människor som fortfarande gör!!?
Avslutningsvis vill jag citera min son som igår kväll sa: du är lika fin som en diamant mamma men det viktigaste är att göra allt med kärlek. Tänk om alla, och jag vill och jag får tänka så för det går att tänka så även om världen är full av konflikter: Gör allt med kärlek och inte med hat.
I huvudet på Helena
Summa sidvisningar
torsdag 15 november 2012
söndag 18 september 2011
Livet kring en prickig kaffemugg
I morse utspelade sig följande i vårt kök:
Familjen var samlad för en sådan där mysig helgfrukost där tid finns att prata en stund. När sambon tog fram kaffemuggar upptäckte han att någon(jag) hade smugit in fyra nya prickiga kaffemuggar i köksskåpet. Han muttrade lite om att inget gammalt hade kasserats för att göra plats åt de fyra nya muggarna och jag blev återigen överlycklig över mina nya glada prickiga muggar (som jag ju bara hade satt in i skåpet igår och sedan inte använt).
Sittandes vid frukostbordet säger jag:
- Åh vad jag älskar dessa prickiga muggarna!
Dottern konstaterar:
-Men mamma då älskar du väl inte oss?
Jag svarar att självklart älskar jag dem och det som är så bra är att man kan aldrig älska för många eller för mycket! Det som började med lycka över en prickig kaffemugg började övergå till en lektion om livet. Vi började också prata om att det är bättre att älska än att hata. Barnen kom fram till att de var och en bara hatar en sak, sonen hatar att slå sig och dottern hatar linsgryta...Själv kom jag på att det är få saker jag verkligen hatar.
Jag har varit mamma i snart åtta år och det är först nu som jag känner att jag har tid att reflektera över just det där,att vara förälder. Den första tiden när barnen är riktigt små är det det där grundläggande behoven som man ska tillgodose. Sedan när de börjar tänka och utvecklas till egna individer, ja det är då man måste börja fundera på vilken människa barnen växer sig till att bli. Uppdraget som mamma är mitt livs svåraste uppdrag hittills men samtidigt det mest spännande. Ansvaret och makten man har som förälder är svindlande och läskigt på samma gång, men ändå är det något som bara flyter på. Tänk om jag där vid frukostbordet hade sagt att hata är bättre än att älska...
Vår frukost avslutades med att sonen ville dricka kaffe precis som vi vuxna gjorde och han sa:
-Nu dricker jag kaffe så nu är jag vuxen!
Det där med att barn inte gör som vi säger utan som vi gör är också intressant eller hur...?
Familjen var samlad för en sådan där mysig helgfrukost där tid finns att prata en stund. När sambon tog fram kaffemuggar upptäckte han att någon(jag) hade smugit in fyra nya prickiga kaffemuggar i köksskåpet. Han muttrade lite om att inget gammalt hade kasserats för att göra plats åt de fyra nya muggarna och jag blev återigen överlycklig över mina nya glada prickiga muggar (som jag ju bara hade satt in i skåpet igår och sedan inte använt).
Sittandes vid frukostbordet säger jag:
- Åh vad jag älskar dessa prickiga muggarna!
Dottern konstaterar:
-Men mamma då älskar du väl inte oss?
Jag svarar att självklart älskar jag dem och det som är så bra är att man kan aldrig älska för många eller för mycket! Det som började med lycka över en prickig kaffemugg började övergå till en lektion om livet. Vi började också prata om att det är bättre att älska än att hata. Barnen kom fram till att de var och en bara hatar en sak, sonen hatar att slå sig och dottern hatar linsgryta...Själv kom jag på att det är få saker jag verkligen hatar.
Jag har varit mamma i snart åtta år och det är först nu som jag känner att jag har tid att reflektera över just det där,att vara förälder. Den första tiden när barnen är riktigt små är det det där grundläggande behoven som man ska tillgodose. Sedan när de börjar tänka och utvecklas till egna individer, ja det är då man måste börja fundera på vilken människa barnen växer sig till att bli. Uppdraget som mamma är mitt livs svåraste uppdrag hittills men samtidigt det mest spännande. Ansvaret och makten man har som förälder är svindlande och läskigt på samma gång, men ändå är det något som bara flyter på. Tänk om jag där vid frukostbordet hade sagt att hata är bättre än att älska...
Vår frukost avslutades med att sonen ville dricka kaffe precis som vi vuxna gjorde och han sa:
-Nu dricker jag kaffe så nu är jag vuxen!
Det där med att barn inte gör som vi säger utan som vi gör är också intressant eller hur...?
torsdag 15 september 2011
Det är nu som livet är mitt. Jag har fått en plats här på jorden.
Jag har funderat mycket kring det här med bloggande. Vad ska jag blogga om? Har kommit fram till att jag ska skriva om livet, både yrkeslivet och det andra livet (om det nu går att skilja åt...)
I mitt jobb har jag förmånen att träffa unga människor varje dag och det är mycket tid vi tillbringar tillsammans. Efter varje sommar tycker jag mig se spår av de elever som tidigare har gått i korridorerna men nu är de bara borta och vi lärare är kvar. Det är ändå många timmar av ett liv som man som elev är i skolan och träffar alla där.
Jag undervisar både i svenska och religion och det är två ämnen som verkligen handlar om livet på olika plan. Att läsa femtio brev om unga människors liv när terminen börjar är alltid givande men också ibland jobbigt med allt förtroligt som kan stå i dessa brev. Att elever vill berätta och öppna sig är oftast det vanligaste även om det kan skilja på hur mycket de vill ge.
Under en lektion nyligen pratade vi om livets mening. Jag brukar starta med att vi lyssnar på Gabriellas sång eftersom den verkligen fångar just vad som är meningen med våra liv. Sedan skriver eleverna om meningen med livet och ofta blir det även diskussion. Just under denna lektionen var det en elev som så uppgivet sa:det finns ju verkligen ingen mening med mitt lilla lilla liv bland alla dessa människors liv här på jorden. Vad kommer mitt liv att påverka? Diskussionen blev ganska livlig och de flesta andra tyckte inte sig se livet lika meningslöst. Lektionen tog slut men tankarna hos mig fanns kvar. Dags att ta itu med nästa lektion som handlade om något helt annat. Tankarna kring elevens uppgivenhet har stannat kvar hos mig och anledningen är nog att jag tycker det är synd att han ser på livet så.
För visst är det så att det är nu som livet är vårt och vi har faktiskt fått en plats här på jorden. En liten stund kan tyckas men det är väl ändå lika bra att leva livet nu? Ibland går det upp och ibland går det ner, livet. Livet denna torsdag avslutades med hagel, regnbåge och åska. Barnen provade själaglada hur det kändes att stå ute i en hagelskur och just då kände jag det verkliga livet väldigt väldigt nära.
I mitt jobb har jag förmånen att träffa unga människor varje dag och det är mycket tid vi tillbringar tillsammans. Efter varje sommar tycker jag mig se spår av de elever som tidigare har gått i korridorerna men nu är de bara borta och vi lärare är kvar. Det är ändå många timmar av ett liv som man som elev är i skolan och träffar alla där.
Jag undervisar både i svenska och religion och det är två ämnen som verkligen handlar om livet på olika plan. Att läsa femtio brev om unga människors liv när terminen börjar är alltid givande men också ibland jobbigt med allt förtroligt som kan stå i dessa brev. Att elever vill berätta och öppna sig är oftast det vanligaste även om det kan skilja på hur mycket de vill ge.
Under en lektion nyligen pratade vi om livets mening. Jag brukar starta med att vi lyssnar på Gabriellas sång eftersom den verkligen fångar just vad som är meningen med våra liv. Sedan skriver eleverna om meningen med livet och ofta blir det även diskussion. Just under denna lektionen var det en elev som så uppgivet sa:det finns ju verkligen ingen mening med mitt lilla lilla liv bland alla dessa människors liv här på jorden. Vad kommer mitt liv att påverka? Diskussionen blev ganska livlig och de flesta andra tyckte inte sig se livet lika meningslöst. Lektionen tog slut men tankarna hos mig fanns kvar. Dags att ta itu med nästa lektion som handlade om något helt annat. Tankarna kring elevens uppgivenhet har stannat kvar hos mig och anledningen är nog att jag tycker det är synd att han ser på livet så.
För visst är det så att det är nu som livet är vårt och vi har faktiskt fått en plats här på jorden. En liten stund kan tyckas men det är väl ändå lika bra att leva livet nu? Ibland går det upp och ibland går det ner, livet. Livet denna torsdag avslutades med hagel, regnbåge och åska. Barnen provade själaglada hur det kändes att stå ute i en hagelskur och just då kände jag det verkliga livet väldigt väldigt nära.
onsdag 14 september 2011
fröken Helena premiärbloggar
Så har även jag börjat blogga...
Jag har skrivit i en timma nu om mitt lärarjobb och vad händer då?
Jo jag glömmer att spara och vips så är allt borta...Min bloggkarriär börjar verkligen bra!
Nu blev jag så trött så något om min lärardag orkar jag faktiskt inte författa igen men vem vet imorgon kanske jag kommer ihåg att spara det jag skriver...
Nu vaknar dessutom ett barn så mitt första inlägg blir inte längre, sov sött!
Jag har skrivit i en timma nu om mitt lärarjobb och vad händer då?
Jo jag glömmer att spara och vips så är allt borta...Min bloggkarriär börjar verkligen bra!
Nu blev jag så trött så något om min lärardag orkar jag faktiskt inte författa igen men vem vet imorgon kanske jag kommer ihåg att spara det jag skriver...
Nu vaknar dessutom ett barn så mitt första inlägg blir inte längre, sov sött!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)